'

1. Jag gråter nästan alltid  när jag ser någon annan gråta. Har blivit så otroligt känslig, vet inte riktigt varför. Jag har väl alltid varit känslig, men inte så att jag gråter varje gång nån annan gårter liksom. Men te.x om jag kollar på tv och om nån bara får tårar så får jag själv tårar, eller om nån börjar stor grina, så gör jag också de. hehe konstigt va?? ;)

2. Jag hatar när lärare väljer ut sina ''favoriter''. Vissa lärare väljer ut sina favoriter, det känns liksom som om dom har bestämmt att dom ska hata just den personen. Jag har aldrig varit så omtyckt av just lärarna & absolut inte lärarnas ''favorit''. Det tycker jag är sjukt dåligt, liksom så jävla bra känner dom inte eleverna.

3. Jag är jätte rädd för döden.
Asså tänk.. vafan gör man när man är död?? Så otrolig äcklig känsla. Tänk så ligger man på sjukhuset,i soffan eller vart som helst och bara somnar in. Liksom tänk hur många som man lämnar. Tänk så får man ALDRIG mer träffa dom. Ingen vet ju exakt vad som händer.  Usch..

4. Jag är jätte rädd att förlora någon.
Visst ingen vill förlora någon, men asså jag är så jävla rädd att nån ska dö som står mig nära. Så jävla rädd. Tänk man kanske aldrig får träffa den personen igen. Och när den personen är död så kan man ju liksom inte få tillbaka den. Te.x jag saknar min farmor sjukt jävla mycket.. asså helt ärligt. Jag tänker på henne typ varje kväll. TÄNK!! asså man kanske aldrig får träffa den personen igen. Liksom personen är verkligen borta. Man kan sakna den hur jävla mycket som helst, men den personen kommer ju liksom inte och knackar på dagen efter om den är död alltså. Sen tänker man alltid att jag kanske borde ha varit lite snällare, eller jag borde ha träffat personen mer, jag borde ha hittat på något, jag borde ha SAGT något. Det är ju inte alltid man har chansen attt säga något till en person som håller på att dö. & sen är det ju försent, det går ju inte. Men som tur va så har jag bara förlorat min farmor, gammelmormor & gammelmorfar,morbror(tror jag). Inte så jätte många, och inte några som jag kände så jätte bra. Eller jo bara farmor. Men visst, jag vet ju att man någongång ska dö så det är bara att acceptera..

5. Farmor.
Som jag skrev i förra inlägget, så saknar jag min farmor så jävla mycket. Hon va med i hela min ''barnuppväxt'' eller allafall tills jag var 6år.. Hon betydde allt för mig. Jag var hos henne hela tiden, på helgerna och på loven. Vi hade till och med en stuga på deras tomt som vi sov över i. Hon bodde på landet med farfar också så vi gick alltid och hittade på saker. Vi gick alltid och bada, blocka blommor osv. Eftersom mina kusiner va ganska stora då så va dom inte där lika ofta som jag, och jag va minst då så jag vill ju ha mest uppmärksamhet såklart. Men hon har alltid stöttat mig, hon hjälpte mig med dom grejerna jag va rädd för. Hon har visat mig att man måste kämpa för de man vill, men ibland kanske man måste ge upp och acceptera. Jag har så otroligt många fina minnen tillsammans med henne och bara jag kollar på bilderna så börjar jag stor böla. Hon va verkligen allt för mig. Hon fick cancer och låg på sjukhuset nästan hela tiden. Jag vet faktiskt inte om hon hade haft de länge osv, För jag fattade inte så mycket då, jag trodde bara hon va sjuk. & jag ångrar verkligen att jag kunde säga något sista gången jag såg henne. Det var på eskilstunas sjukhus, vi hade hyrt stuga där, och vi va hos farmor varje dag på sjukhuset. Sen den dagen vi skulle åka hem så satt jag bakom pappas rygg på hennes sängkant. Hon va helt blek i ansiktet och hade slangar överallt. Jag kommer ihåg precis.. Jag bara satt där och va rädd för min egen farmor.. helt sjukt. Visst jag va liten och fattade inte så mycket men jag ångrar mig som fan! Hon kollade på mig och sa hej och försökte prata med mig en sista gång, hon visste säkert att vi aldrig mer skulle träffas. & där satt jag och vände bort huvudet direkt när hon sa något. Sen när vi skulle gå så sprang jag ut för att jag va så rädd. Jag vet inte om jag fattade så mycket just då. Men jag va rädd, det va jag verkligen. & jag kommer ihåg precis hur det va. Det va sista gången jag såg henne. För hon skickades till nyköpings sjukhus igen.. och där dog hon. Jag va inte med på begravningen för jag va ju ganska liten och jag tror inte jag fattade att hon just va borta då. Men hon har varit som en hjälte för mig. Hon tröstade mig alltid när jag hade slagit mig, hon va rädd om alla och ville inte att nån skulle må dåligt. Även fast de va länge sen så saknar jag henne så otroligt mycket.. & om hon levde nu, så vet jag att jag skulle va med henne lika ofta som jag va med henne när jag va liten. Och den känslan av att hon inte längre finns här är sjukt jobbig.. älskar dig världens bästa farmor..


hehe största depp inlägget typppppp... men shit the same läs om ni vill :))